Śiva-nāmānukīrtana-prastāvaḥ
Prologue to the praise of Śiva and the Upamanyu testimony
भीष्मजी कहते हैं--राजन! मैं परम बुद्धिमान महादेवजीके गुणोंका वर्णन करनेमें असमर्थ हूँ। जो भगवान् सर्वत्र व्यापक हैं
bhīṣma uvāca—rājan! ahaṁ paramabuddhimān mahādevasyāpi guṇān varṇayitum aśaktaḥ. yo bhagavān sarvatravyāpī san sarvatra (sarvātmatvāt) na dṛśyate; yo brahma-viṣṇv-indrāṇām api sraṣṭā prabhuś ca; brahmādyaiḥ devaiḥ piśācāntaiś ca ya upāsyate; yaḥ prakṛter api paraḥ puruṣāc ca vilakṣaṇaḥ; yaṁ yogavidaḥ tattvadarśina ṛṣayaḥ cintayanti; yo ’vināśī paraṁ brahma sad-asat-svarūpaś ca; yena devādhidevena prajāpati-śivena svatejasā prakṛtiṁ puruṣaṁ ca kṣobhayitvā brahmaṇaḥ sṛṣṭiḥ kṛtā—tasya devadevasya buddhimataḥ mahādevasya guṇān varṇayituṁ garbha-janma-jarā-mṛtyu-yuktaḥ kaḥ manuṣyaḥ samarthaḥ? ko hi śakto bhavaṁ jñātuṁ madvidhaḥ parameśvaram, ṛte nārāyaṇāt putra śaṅkha-cakra-gadādharāt?
قال بهيشما: «أيها الملك! حتى أنا—وإن عُدِدتُ من أهل الحكمة—أعجز عن وصف صفات مهاديڤا. فهو شامل لكل شيء، ومع ذلك لا يُرى في كل موضع، لأنه الذات الباطنة لجميع الكائنات. وهو الخالق والسيد حتى لبراهما وفيشنو وإندرا. ومن الآلهة بدءًا ببراهما إلى البيشاتشا، جميعهم يعبدونه. وهو فوق بركريتي ومتميّز حتى عن بوروشا؛ يتأمله الرِّشي العارفون باليوغا والراؤون للحقيقة. وهو غير الفاني، البراهمان الأعلى، الذي تحتضن طبيعته الوجود واللاوجود معًا. ذلك إله الآلهة، براجابتي شيفا، بضيائه حرّك بركريتي وبوروشا فأطلق حركة خلق براهما. فأيُّ إنسان—مقيّد بالحمل والولادة والشيخوخة والموت—يستطيع أن يروي على التمام صفات مهاديڤا الحكيم؟ ثم يا بُنيّ، من ذا—مثلي—يعرف حقيقة الرب الأعلى شيفا، إلا نارايانا نفسه، حامل الصدفة والقرص والهراوة؟»
भीष्म उवाच
The verse teaches humility before the divine: Śiva’s nature is all-pervading, transcendent of categories like Prakṛti and Puruṣa, and ultimately identical with the supreme Brahman. Because human beings are bound by birth and death, they cannot fully grasp or describe him; only the highest divine standpoint—here identified with Nārāyaṇa—can truly know that Supreme Lord.
Bhīṣma, instructing the king in Anuśāsana Parva, praises Mahādeva and admits his own inability to exhaustively describe Śiva’s attributes. He situates Śiva as the lord even of major deities and as the cosmic principle behind creation, then concludes that only Nārāyaṇa (Viṣṇu), marked by conch, discus, and mace, can truly know Śiva’s full reality.